Klockan är fem över tolv, det är söndag natt och jag har fortfarande inte kommit hem från jobbet. Jag sitter med busslistor, med passagerarlistor och med sjuttioelva andra listor och försöker få min trötta hjärna att fatta vad det är jag håller på med.

De åker imorgon. Vi har lyckats få in alla på andra flyg och vi har lyckats boka in alla anslutningar på andra flyg eller tåg. Det är 250 personer som vi har varit tvungna att göra ngt åt som drabbades av det här, i bara det här projektet. Så jävla typiskt. Från och med i torsdags förmiddag har vi inte kunnat göra all logistik eftersom den inte ens varit klar eftersom vi har fått boka om så många och alla program måste göras om efter de nya flygen. Ja, herregud. Jag har inte tittat på nyheter, inte sett ngn TV, inte pratat med ngn av mina vänner, knappt träffat min familj. Och det värsta är att det är MITT fack. Ska det verkligen vara så här, vi borde gå ut i motstrejk.

MEN det positiva är att de åker imorgon. Så då ska det här eländet snart vara över. Vi måste också ordna med danmarks-resenärerna men de åker först den 13 juni och är hälften så många så det känns som piece of cake jämfört med det här.

Jag är så trött så jag orkar inte ens bli nervös inför morgondagens match. Någonstans där inne i mig är det dock inte så positiva vibbar. Det blir väl förlust som vanligt.