Nu är den här. Jag kände det i helgen. Den här krypande känslan av allt är lixom fel på ngt sätt och mitt extrema behov av att vara med P hela tiden, och typ bara kramas hela tiden för att inte tappa greppet. Och så vaknar man till en underbar grå dag, nu har täcket över Stockholm lagt sig. Nu kan man inte bli människa förrän i April igen.
Fy fan. Det är lixom som att allt går på tomgång kan man säga. Det står still och det går segt. Det är inte kul.
1 comment:
Vad kan man säga? Det går över. Det vet man ju nu efter alla år. Fast det är förstås aldrig kul när den sätter in, deppen.
Kämpa på min darling.
Post a Comment