Så jävla trött

Jag är så sjukt trött. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tränade vid åtta igår och min kropp inte är van vid fysisk ansträngning.

Jag har funderat lite vidare på det där med hur man relaterar till sina familjeproblem. En del personer tar det lite som en undanflykt också tycker jag. Typ "men jag hade så trasslig barndom så jag har rätt att vara kriminell och knäpp i huvet". Det är väl ingen ursäkt? Det är självklart viktigt att få en bra start i livet och att man får en trygghet i sig själv, att man lär sig de "grundläggande" sakerna för att kunna gå ut i livet en vacker dar som vuxen och klara sig själv. Att man får kärlek och omtanke är också asviktigt. Det är inte riktigt det jag menar. Men på ngt sätt så finns det folk som gömmer sig bakom det hemska som varit, som identifierar sig själv genom det. Och det kan ju aldrig vara nyttigt. Att hela tiden tänka på sig själv som ett offer.