tråkigt, tråkigt

Jag har tråkigt.

Jag var inne och läste på lite bloggar och är fascinerad över hur många som faktiskt har problem relaterade till sin familj. Och hur många som är arga. Och ledsna och förbannade. Och sårade och lite kantstötta.

Jag kan bara relatera till mig själv och alla är olika. Men det här är min story: min far är alkoholist, han var notoriskt otrogen mot min mor, han var elak och manipulativ ibland och helt underbar ibland, han försvann ur vårt hus undan för undan (sov borta 1natt ett tag, sov borta 2nätter ett tag, sov borta 3 nätter osv tills han helt enkelt inte kom hem mer), han har inte ringt eller hört av sig på ngt sätt sedan jag flyttade ca 2000, han ringer min syster ibland på fyllan, han ringer mamma när han vill ha ngt, han ringer aldrig mig.

Kort och koncist, min uppväxt. Jag har fått en del men; jag har svårt att lita på folk; jag har ett extremt kontrollbehov; jag gillar inte simmiga fylleögon; jag slängde mig ut i diverse "desperat-tyck-om-mig-singelliv" i omgångar. Jag har varit jättearg, jättebesviken och känt mig lurad. Men en sak har jag fattat med tiden; det finns inga svar. Det finns inget därför. Det finns ingen förklaring som duger. Det finns kalla fakta och det är det jag måste leva med. Det blev såhär för sån var han. Och sån var vår familj och tough luck, det var den familjen jag föddes in i. Deal with it.

(sjukt bra med sånadära klyschiga engelska uttryck!)

En person jag känner har svårt att acceptera sina föräldrars skilsmässa, personen är fortfarande ledsen och arg över att bli tvingad att välja sida. Det har gått femton år och personen håller fortfarande fast vid den sidan för de enorma skuldkänslorna över att tycka att den nya situationen faktiskt är ok.

Jag tror inte det är så sunt att hålla fast vid sin olycka. Att sätta allt i paritet till det som hänt. Man måste (tror jag i min fullkomligt högst personliga amatörpsykologi) frigöra sig för att kunna gå vidare. Och det är skitsvårt och ibland behöver man hjälp för att göra det. Men alla kan göra det.