Jag läser ibland en massa bloggar och länkar mig vidare och vidare och vidare. Ikväll är en sån kväll och jag fastnar ibland för någon fin blogg och tänker att "här måste jag läsa oftare" och så glömmer jag bort det och sen blir det inte nåt bra.
En sak som jag har tänkt på är att många skriver om sina föräldrar och sin barndom och hur jävligt allting var. En del skriver för att de tycker synd om sig själva, en del skriver rakt upp och ner hur det var utan snyfthistorier, en del skriver för att vara lite annorlunda och en del skriver för att de "gör upp" med sitt förflutna.
Det är hemskt att människor som har ett missbruksproblem och övriga känslomässiga problem inte har möjlighet att ta hand om sina barn. Och en del säger "skaffa inte barn om du inte kan ta hand om de" men det är att förenkla sanningen. Man kan få barn i unga år och sedan utveckla ett missbruk tex och då är det ju för sent för att bestämma sig för om man är lämplig som förälder. Man kan vara dum i huvudet och inte skydda sig och bli med barn och därmed "råka" bli förälder fast man själv inte tycker man är lämplig (fast då är man ju inte lämplig, men ja...). Det är hur som helst inte så enkelt att säga rakt av att människor inte är lämpliga.
Jag hejar på alla som orkar ta sig ur destruktiva familjer och som orkar kämpa mot alla de problem som man får med sig från en missbruksfamilj. Det är svårt att förklara vad som händer i människor när de utsätts för frånvaro, brist på fysisk kärlek, hot, våld, föräldrar som spyr, föräldrar som knappt kan ta hand om sig själva och än mindre ett barn, osv. Klart att man får ärr och klart man blir skadad. MEN. I det vuxna livet har man faktiskt möjlighet att göra någonting åt detta. Man har möjlighet att välja själv hur man vill leva sitt liv. Det finns olika hjälpmedel för de som har haft missbrukande föräldrar, tex terapi. En del klarar inte av det och faller tillbaka i gamla hjulspår men många klarar det! Det går att ta makten över sitt liv!
