ordningen är återställd

Bara för att återgå till vanlig gnällstatus igen efter ett okaraktäristiskt positivt inlägg så kan jag berätta att jag just betalade mina räkningar - det var ingen rolig historia. Det blir definitivt inga överflödiga skor för min del, endast de vita sandaletterna som jag ju faktiskt varit på jakt efter ett bra tag, de är behövliga och alltså OK.
Imorgon ska jag till tandläkaren och sen var det någon annan sån där utgift som jag inte minns just nu men det blir till att vända på slantarna och hoppas att skatteåterbäringen kommer lagom till midsommar.
Nej hörrni, det blir inget flärdfullt liv för mig den närmaste månaden. Så mkt är säkert. Men man kan alltid hitta på roliga saker ändå, så kallade GRATISNÖJEN. Min mor är ju drottningen av gratisnöjen, något borde väl ha smittat av sig på mig kan man tycka. Nån som vill umgås på ett billigt vis den första härliga sommarmånad?

Vilken härlig dag!

Idag har jag och min kollega tittat på skor på lunchen och äntligen har jag hittat ett par vita sandaletter som jag tycker är fina och som ändå inte kostade skjortan. Jag har lagt undan de tills imorgon för jag råkade gå ifrån mitt betalkort upptäckte jag när jag skulle betala de BH'ar som jag också behöver inför sommarens fester! =) Min kollega fick agera bank - pinsamt!

Det fanns även andra fina skor men det känns inte försvarbart riktigt när vi hade räkningar på ungefär dubbelt så mkt som vi brukar ha denna månaden... Att köpa ett par festskor får vara OK när det är studentmottagning, midsommar och bröllop inom bara ett par veckor men de andra får nog vänta i så fall till juni-lönen... Om de finns kvar då kanske jag kan slå till. =)

Tänkte bjuda på lite fina kort från Istanbul som omväxling från allt gnäll! Vilken fantastisk resa det var och vilken fantastisk stad! Jag kan verkligen rekommendera den varmt!

Snart ett år sen...

...jag slutade röka. Helt sjukt. Vart tog det här året vägen??

Familjeliv

Jag har lite svårt att formulera det här men det är något som jag tänkt på ett tag och som även dök upp igår som samtalsämne när jag och J var och simmade.
Det här med när folk får barn. Det är klart att jag förstår att det är prio ett ALLTID att man ska vara med familjen, att det är det viktigaste och att man älskar sina barn över allt annat. Men jag har lite tankar som jag vill dela med mig om det...

Jag och P har kommit till den här tiden i livet då vi börjar fundera på barn lite mer allvarligt. Jag vill inte påstå att vi försöker skaffa barn för det låter så orättvist mot de som faktiskt klockar febertoppar, har koll på ägglossning, har sex på beställning, träffar läkare och så vidare. Men vi har pratat lite mer seriöst om det, om man kan säga så, och börjar väl känna oss redo så smått. Och självklart tänker jag då ett steg längre - tänk om man inte kan få barn? Det är ju inte något som man ska räkna med som en del verkar göra (tänker främst på frågan "när ska ni skaffa barn då?").
Och då tänker jag på allt sånt där som man gjorde med vänner förut, det gör folk med sina familjer idag utan vänner eller alternativt med andra barnfamiljer. Ex Midsommar, Valborg, långhelger, nyår och så vidare. Vad händer med alla de som inte får barn? Blir de left-overs som ingen vill umgås med för att alla andra ska vara med familjen? Vad för slags framtida umgänge väntar en barnlös? Är man något slags ingenting, en paria? Och om man tittar på vårbudgetar och politiker-snack, var kommer de barnlösa in? Det fokuseras alltid på barnfamiljer och det är ju bra men alla andra då?
Klart att man kanske umgås med andra barnfamiljer för att det är lättare om det finns andra barn i närheten, då kan de roa varandra. Men ändå, det gör mig lite betryckt faktiskt.

Och sen det här med att vara en del av barnens liv. Jag träffar ju aldrig Milo tex längre, det var när han inte gått på dagis och I inte börjat jobba som vi sågs. Nu är han snart två och ett halvt och han vet knappt vem jag är. Jag tycker det är sorgligt. Och Oliven, jag vill inte att det ska bli som med de andra syskonbarnen. Men det är ju inte upp till mig att se till att det blir så.

Men vad vet jag, jag har ju inga egna barn (som om man inte kan ha tankar om såna här saker utan att ha barn även om man inte kan förstå hur det faktiskt är på riktigt). Men det är många saker man tänker på och hoppas att man själv kommer att tänka på om man någon gång får turen att bli förälder.

Förra inlägget

Skrev jag på mobilen från Solna station. Jag ville mest kolla om det gick, haha. Jag är ju så sjukt oteknisk. Plus min mobil är ju inte dagens nyaste om man så säger....

Hur som helst var det en tung förlust igår. Även om draget på läktarna stundtals faktiskt var lysande. "ba-ra-pa-pa-pa-pa-pa-Djurgården!"
Det roligaste var dock när jag satt på tåget hem så kom ett killgäng i typ 16-års-åldern som diskuterade draget och ramsorna. Den ena säger "vadå kylskåp, kylskåp..., vad är det för nåt lixom!?" och en annan säger "a-i-poff, hur gamla är vi lixom?". Och jag tänkte för mig själv att de där ramsorna har mer år på nacken än vad ni har! Ta och kamma till er nu och fatta grejen.
Men tiden går. Förändringens vindar har blåst, det är en helt annan värld att växa upp i än när jag och I började gå på fotboll. Det som var självklart för oss när vi blev "introducerade" är inte så självklart längre.
Det var tex en jävla idiot som stod på Mellan och skulle tjafsa med alla som inte sjöng som någon självpåtagen polis. Men allvarligt, jag har sjungit för Djurgården i snart femton år. Jag kan inte med att en asfull tjugoåring står och skriker på mig att jag inte har något DIF-hjärta. Lägg ner för fan. Och så står nån annan idiot och ska lugna ner allting med att upprepa "inte hata, bara älska". Lägg ner det också, will you. Vi hatar och vi älskar, det är det som kallas supporterskap. Det måste vara motpoler för att det ska finnas en nerv i det.

Underbart

Här sitter jag på en tågstation och hör skitfolk sjunga saker som aik sthlm. Jag vet inte jag. Det är inte det bästa jag vet direkt..
Ibland undrar vad man håller på med egentligen.

My last will

Det här med testamenten. Jag har förstås skrivit ett testamente av en enda anledning. Människor som får höra att jag har ett blir alltid så förvånade - typ "du är inte ens trettio och har inga barn, varför har du skrivit testamente?" - men så är det i vilket fall.
Men jag var tvungen att skriva om mitt för det var inte helt korrekt, det fanns inga födelsedatum på mina efterlevande i det. Och då tänker jag att jag kanske borde lämna allting till P (det finns ju som sagt inte så mkt att lämna men, ni fattar...). MEN då hamnar jag i en sits där jag har skrivit ett testamente som lämnar allting till honom och han inte har skrivit ett och allting går till hans föräldrar. Vad är det lixom? Är det verkligen rättvist?
Igår sa min kollega att han funderar på att skriva ett testamente och lämna allting till syskonbarnen eftersom han inte har några egna barn. Det lät ju vettigt tyckte jag men kan jag verkligen göra så när jag har en sambo? Blir inte det konstigt?

Nåväl, jag har skrivit ett som måste undertecknas av vittnen. Vi får väl se om jag reviderar det snart igen...

haha

Det här tyckte jag var kul.
itsfunnybecauseitstrue

Jag är ju helt off känner jag vad gäller allting som rör fotbollen just nu så den har jag inte sett tidigare men det här var otroligt roligt.

Det där var väl att ta i...

Äh, klart jag inte är ointresserad av era liv! Klart jag vill veta allt som är nytt och spännande och fantastiskt och så vidare. Och även om det inte är det får ni självklart prata med mig!
Jag är bara lite avundsjuk tror jag. Den gamla fina känslan.

Men jag vill ju inte bli som vår kära vän i viken gnälltanten så nu får jag genast sluta upp med detta. Låt mig bara konstatera först att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig och att det fan inte gör en lyckligare.

För övrigt: HÄRLIGT att Sverige gick vidare! Det här kan gå hur långt som helst! =)
Iofs tyckte jag inte att det var något bra framträdande igår men skit i det. Nu hoppas vi att det går bra på lördag!

Lite trött på det mesta

Jag är trött på människor i största allmänhet. Mitt tålamod med alla människor överhuvudtaget är lika med noll. Jag blir irriterad när någon säger att den är lycklig och mår bra, jag blir irriterad om någon säger att den är olycklig, jag blir irriterad när personer klagar på sina jobb, jag blir irriterad när folk berättar om sina spännande projekt.
Låt mig vara. Jag är inte intresserad av era liv. Inte just nu i alla fall. Jag har fullt upp med mitt eget!

Det var det där med vardag...

Vardag är bra. Men också förödande. Att stå ut med sin vardag är det som kallas att leva.
Nu är det strax måndag och vi måste återgå till vardagen igen efter en fantastisk helg. Det känns sådär. Framförallt känns det sådär att gå tillbaka till jobbet eftersom jag kommer ha helt hysteriskt mkt att göra. Och vara tvungen att jobba över.

Men helgen var så skön, så skön. Försökte lägga upp bilder men nu strejkar datorn. Så det får bli en kort resumé. Vi hann med detta:

- hämta hyrbil
- vetrinärbesök
- köpa extern hårddisk till datorn
- åka ut till landet
- grilla
- dricka vin
- titta på trall och spaljé till balkongen
- gå stora rundan
- träffa syskonbarnen
- dricka öl
- spela skitgubbe
- åka bilfärja för första gången
- äta mjukglass i Vaxholm
- sola
- spela plump
- dricka rosévin
- handla på IKEA

Ja, och så har vi hunnit tvätta också.

Fantastiskt skönt att vara ledig i tre dagar (och en halv). Desto tråkigare att gå till jobbet då som sagt.