ont i huvudet

Och egentligen helt oinspirerad att skriva men vad gör man inte.
Nu är det bara skit på tv och jag har just ätit mat. Och katten sitter bredvid och piper. Jag vet inte riktigt vad det är han vill, det är ju lite svårt att förstå en katt.

Körde idag. Det gick åt skogen. Inte ett rätt kändes det som. Tänk om man får ett sånt här riktigt botten napp när man ska köra upp, fy fan va hemskt. Det skulle väl vara typiskt så att man får köpa nya lektioner i all oändlighet. Det är ju verkligen inte billigt att ta körkort, om nån nu trodde det. I såfall skulle man nog ha tagit en intensivkurs och kört hemma för att hålla nere kostnaderna. Men om inte livet ser ut så får man snällt betala. Men det kan det ju kanske vara värt ändå i slutändan, i alla fall om man verkligen kör bil när det är klart. Nu vet ju inte jag om det är så det kommer bli riktigt i mitt fall...

Nej, nu måste jag plugga lite körkortsteori.

Snart på landet

Snart är det dags att packa ihop katten och alla saker som tillhör honom och släpa med honom på bussjäveln till Liljeholmen för att där ta tunnelbanan till Slussen för att sedan ta ytterligare en buss (med bussbyte) för att komma ut till landet. Dessutom kommer vi inte hela vägen ut utan måste även ta sista biten med bil.
Hej, ge mig körkort nu PLS!
Fattar ni hur mkt jag längtar tills det är så här istället när man ska ut till landet: stuva in katten i kattlåda, bära ner honom och kattsaker till bilen, köra, vara framme och allt på ca 45 min istället för en och en halv timme kommunalt (ev 1 tim om man stannar och handlar på vägen...)
Nåväl, man ska väl inte klaga. Man ska väl vara glad att man har nånstans att åka och en katt att ta med sig. Eller nåt.

Hej, det går rätt bra med mina träningar nu måste jag säga! Jag har nog tränat två gånger i veckan sen jag kickade igång med T för två veckor sen (tredje nu alltså). Jag tänkte gå stora rundan på landet (5km) nämligen. Och så tänkte jag plugga körkortsteori.

Men man tänker ju så mkt...

bokmal

Nu när jag varit sjuk har jag hunnit läsa en del. Jag har läst Linda Skugges "ett tal till min systers bröllop" och Isobel Hadley-Kamptz "jag går bara ut en stund" och Jens Lapidus "snabba cash".

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Första boken var mycket bra tycker jag. Precis som J blev jag galet stressad av den boken. Och det tar lixom aldrig slut, det är bara hektiskt och jobbigt hela boken igenom och man känner verkligen att det inte är sunt. Och barnen! Galet stressande barn. Och sjuka barn.

Den andra boken var lite för mkt tycker jag. Lite för mkt utav allt. Tragik, sorg, självdestruktion och så vidare. Och lite för mkt "uttänkt" språk (alltså, lite pretentiöst kanske man kan kalla det).

Den tredje förstod jag mig inte alls på. Denna uppskrivna bok! Jag fattar ingenting. Inte särskilt bra, inte särskilt roligt språk och den extremt tuffa jargongen vet jag inte var den tog vägen. Och jag blev aldrig särskilt intresserad av karaktärerna. Nej, ingen höjdare.

Haha, som att jag nånsin skulle kunna bli bokrecencent? Haha!

nej, nu tog den över

Jag kommer inte gå ner fem kilo till fuerte
Jag kommer inte bli lyckligare än så här
Jag kommer inte att få barn
Jag kommer aldrig lyckas
Jag kommer aldrig bli vild och vacker
Jag kommer aldrig göra allt det där jag drömmer om
Det kommer aldrig hända mig, det där goda livet.
Jag kommer vara fast i min förortstrea med min karl och vi kommer aldrig få barn och vi kommer ruttna på varandra så att det är försent att träffa ngn ny och så kommer vi vara olyckliga för resten av våra liv.

Fy fan, varför ska man leva när livet är fullt av allt sånt? Alla saker som man aldrig kommer göra/aldrig kommer få/aldrig kommer hända. Och om man nu ska försöka uppnå alla dessa saker och inte lyckas, då är man ju på köpet en misslyckad människa också. Det är inte rättvisst. Jag skulle vilja vara 25 kilo lättare, vara vacker så det gör ont, bo i en fin villa på Ingarö med min vackra man och våra tre fantastiskt välartade barn. Det är saker som händer i böcker och film, jag vet. Men är man uppvuxen med den typen av filmer så är det svårt att veta vad som är dikt och vad som är verklighet. Samma som videovåld? hmm....
Nej, men seriöst. Jag måste sänka mina krav, jag måste tillåta mig själv att misslyckas. Jag klarar inte allt men det är ok. Man kan inte klara allt, man klarar det man måste.

Men träning och vikt, ja. Där kan jag faktiskt göra ngt. Och där skulle man kunna lyckas. Jag får väl rikta in mig på det.

nära-döden-upplevelse

Har ni nånsin såna? Eller kanske inte nära-döden på riktigt med ljus i tunnel och allt vad det innebär. Men att ni tror att ni ska avlida?
Idag hade jag en, igen. Jag vaknade upp och mådde illa. Riktigt illa, var tvungen att gå upp och försöka hulka över toaletten men det kom bara lite spott och sådär, inget på riktigt. Men det var jättejobbigt i vilket fall. Somnade om, efter att ha messat T och sagt att jag inte kunde jobba, helt galet trött. P gick till jobbet (han är fan aldrig sjuk, den jäveln!). Vaknade en dryg timme senare av molande värk i magen. Riktigt jobbig värk och jag visste precis hur det skulle bli. Det är det som är det värsta också, man vet vad som kommer och det finns typ inget man kan göra. Sprang till toan, försökte få ut smärtan. Omöjligt. Försökte åt båda håll, till slut lossnade det lite. Vilket bara gjorde smärtan värre, såklart. Fruktansvärt. Kallsvettig och hal som en ål pga det låg jag på toalettgolvet och ville dö. Till slut är hela kroppen nedfrusen och då kyls smärtan av och man kan kravla tillbaka till sängen igen för att helt utmattad somna om.
Ja, så var min dag idag. Någon som känner igen det här?