Det blir bara värre och värre

Igår flödade ryktena här på kontoret om vem som får gå och vem som får ta vems plats och vem som ska göra vad och hur det ska bli. Vi får väl se men vi ska få svar på fredag förhoppningsvis. Vi vet iaf några som det är helt klart att de får gå och det känns ju helt hemskt. Fy fan.
Jag hoppas att jag inte ryker men samtidigt så beror det ju helt på hur situationen ser ut om man överhuvudtaget kan stanna kvar. Man kan ju inte jobba under vilka förutsättningar som helst. Faktiskt inte. Men å andra sidan, vad är alternativet?

Den sanna lyckan

Detta är den renaste formen av lycka. Se bara på ansiktsuttrycken (klicka på bilden så blir den större och tydligare...). När Djurgårn gör mål är det bästa som finns. Det är bara där och då och man är bara så sjukt jävla glad.

Klart man kan vara lycklig och bli lycklig av andra saker som ex sin partner, fantastiska dagar, stora händelser i sittt liv och så vidare. Man kan finna extas i mycket. Men ingenting slår denna orgie av lycka som endast varar ett par sekunder. Det finns inget så flyktigt som denna sanna lycka. Och det är därför tror jag som man fortsätter att gå match efter match, år efter år. Vi strävar efter denna ouppnåeliga lycka som inte går att hitta någon annanstans.

Härliga Djurgårn!

Hockeyfest?

Jag är sjukt nervös inför drabbningen ikväll faktiskt. Det kan ju sluta precis hur som helst men eftersom DIF vunnit de senaste fyra matcherna så känns ju sannolikheten att de vinner igen ganska minimal..

Hur som helst är det slutsålt så jag hoppas att det blir riktigt kul och bra drag ikväll!

Väntar otåligt

Det värsta med varsel är ju att ingen vet vad som händer. Utom ledningen förstås men de kniper igen såklart. Och så sa vår chef på morgonmötet "är det nån som har några frågor?". Såklart vi har frågor men hon kan/får ju inte svara på de så det spelar ju ändå ingen roll.
Jag hoppas de börjar tala om namnen i nästa vecka så man vet snart. Vi vet än så länge två definitiva namn i Göteborg och det känns ju hemskt att veta samtidigt vilka som får gå. Usch, det är ingen rolig historia det här.

Varsel

OK, det är inte 900 pax som får gå som i Telia och Volvos fall men ändock. Det är 14 tjänster som ska väck. Det var det som mötte oss måndag morgon kl 09.00. Vi vet inte så mkt mer än så men det är klart att de vet vilka de vill bli av med, de har ju antagligen gjort en lista. Om man tittar tjänster så är det ju så att jag är den med längst anställningstid på min tjänst. Men å andra sidan kanske de tar bort hela typen av tjänst och då har man ju inte mycket för det.
Det har spekulerats och funderats en del idag på kontoret men man kommer ju inte fram till så mkt. Det visar sig i sinom tid ändå, lixom. De sa i alla fall att alla enheter och kontor kommer att drabbas, det kommer att slå jämnt mot alla. Vårat ena kontor läggs ner men de som blir kvar i anställning flyttas till övriga Stockholms-kontor där de som fått gå har lämnat en tom stol.
Så nu har jag suttit och plöjt igenom LAS för att inte missa nånting som man har rätt till och så där. Jag är ju inte fackligt ansluten men å andra sidan har vi inte kollektivavtal ändå så jag vet inte vad jag skulle haft för nytta av de ändå. Håhåjaja. Det blir inte så kul stämning direkt.
Och jag som inte skulle dricka alkohol! Det har vi pratat om hela dagen idag att vi måste ta en öl och gnälla över våra chefer och våran situation. Så jag får det tufft nu framöver.

Och så tänker man ändå att ja, det är tur att man har betalat till a-kassan i alla fall! Men sen när man börjar se sig omkring lite och höra sig för så inser man att man får i alla fall inte ut mer än 80% av 18.700 kr, dvs 14.960 kr. FÖRE skatt. Men hallå, det betyder att efter skatt får man alltså ut ca 10.450 kr att leva på i månaden. Oavsett hur mkt man har tjänat innan. Det är ju inte rimligt nånstans. Det är ju faktiskt helt sjukt måste jag säga. Så det hade man ju inte mkt för, att betala de där jävla pengarna. Men å andra sidan, klart man ska vara glad för det är ju trots allt pengar som rullar in.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg här för jag är ju inte uppsagd ännu! =)

dajme i huvudet och ont i halsen

Så mår jag precis just nu.

Det är intressant det här med att vara nykter. Det har ju inte varat så länge och tillfällen att vara vit har ju inte ramlat över mig direkt sen jag började för tio dagar sen.. men ändå. Jag har ju inte sagt det till nån för det känns så fånigt att säga det, det blir så stor grej. Och ändå är det ju inte det. Det är här det intressanta kommer in i bilden.
Varför är det egentligen så konstigt att vara vit? Att välja att inte dricka utan egentlig anledning? Alltså, en allmänt vedertagen anledning. Man måste antingen vara sjuk eller gravid för att det ska vara OK att man inte dricker. Det här vet jag ju verkligen sen innan men herregud, det är ju ändå lite fånigt inser jag. Och att ens vänner blir besvikna för att man inte dricker. Det var trots allt lite oväntat. Jag hoppas att jag är en rolig person att hänga med även utan alkohol??

Nåja, det blir väl till en vana till slut när jag har avstått ett visst antal gånger så kanske det inte är så konstigt längre. Det jag kommer att sakna mest är att dricka vin till maten! Bara sådär, när lusten faller på.

Åh, nu kom jag på att jag hoppas att det inte är nån jobb-grej planerad snart, det kommer ju verkligen sätta igång rykten som är helt ogrundade.

Bäbisar

Alla dessa nyfödda eller strax to be-bäbisar.
Är det bara jag som tycker det eller är de överallt?

Funderingar

Min syster ringde mig i veckan och berättade att pappa hade ringt. Hon var inte hemma men kände sig tvungen att ringa upp och då var han nykter och de hade tydligen ett rätt intressant samtal. Han sa bland annat att han hade träffat sin bror med familj (kors i taket! när vi fortfarande var en "familj" så var det mamma som skötte de kontakterna...) och att våra kusiner "jättegärna vill ha kontakt" med oss. Eh? Jag har inte träffat de sen -97 eller nåt liknande. Om de så gärna vill ha kontakt är det väl bara att höra av sig.
Han frågade även om jag var arg på honom och om jag var det så kunde hon hälsa att jag skulle ringa honom så han fick veta för han ville gärna ha kontakt med mig (intressant är ju att han tror att jag är arg på honom, då tycker han alltså att jag har anledning att vara det - eller?). Han sa att han inte hade pratat med mig sen jag bodde i Karlstad. Jag har aldrig bott i Karlstad men jag antar att han menade Branäs-säsongen. Jag minns knappt att jag sett honom sen före tvåtusentalet men jag antar att han med "pratat med mig" menar att han kom hem och skottade/klippte gräset och muttrade ett hej i förbifarten nån gång. P har ju faktiskt träffat honom nån gång sådär så det måste ju varit efter 2003 som jag såg honom sist men jag har inget minne av att ha pratat med honom ordentligt sen typ 97 kanske. Han var ju exempelvis inte med på min artonårsfest 98 (och jag minns att M's mamma frågade vart min pappa var och jag svarade att jag inte visste, det hade hon inte riktigt räknat med som svar).

Och i helgen läste jag Hillevi Wahls bok "kärleksbarnet". Jag har ju läst "Anhörig" och "Mig äger ingen" också om att växa upp med alkoholberoende föräldrar. Det är ju sån misär! Jag hade ju aldrig nån sån misär, såklart (eller vadå såklart, jag var tvungen att ringa syrran och dubbelkolla att jag inte hade förträngt nåt eller så och att det faktiskt inte var den där misären i våra liv när vi växte upp men hon gjorde mig lugn på den punkten). Hur som helst, jag funderade mycket på det här alltså under helgen.
Men det som jag mest tänkte på var att han sa att han vill ha kontakt med mig och hur det fick mig att känna. Kändes det bra? Tröttsamt? Irriterande? Läskigt? Vill jag ha kontakt? Orkar jag med det? Eller har jag lagt det bakom mig?
Jag kom förstås inte fram till nåt. Men jag tänker inte ringa honom, iallafall inte nu. Jag vill inte. Men jag försökte vara uppmärksam på mina känslor när jag pratade med syrran. Blev jag glad över att han vill träffa mig? Jag tror inte det. Jag är lite luttrad kanske, man har blivit besviken så många gånger. Men å andra sidan, det kanske behövs för att bli hel?

Boken gav mig även tillfälle att fundera på mina relationer. Jag har ju aldrig trott på när nån säger till mig att de tycker om/älskar mig. Jag har ju lixom ansett mig vara ovärdig kärlek (alltså på ett undermedvetet plan, självklart är jag värd att älska och älskas, det är ALLA människor!) och har extremt svårt för att ta emot kärlek. Jag tänkte på P och hur mkt skit jag har gett honom under åren. Jag menar, vi har varit tillsammans i snart 6 år och jag är fortfarande övertygad om att han kommer lämna mig imorgon. Men han kanske faktiskt inte kommer göra det? Han kanske faktiskt vill vara med mig för resten av livet?
Jag kan säga att DET var en överväldigande tanke, nästan så jag knappt klarade av den när den kom över mig.

Att köra bil

Jag är trött idag. Har börjat åtta eftersom jag vill gå hem tidigare idag då vi ska till landet. Och P och katten får skjuts ut av hans far idag på dagen eftersom de båda är lediga idag så jag ska åka ut själv. Jättebra tänkte jag, jag går och hämtar bilen på lunchen så jag kan sticka direkt vid halv fem. Men sen tänkte jag ett steg längre och insåg då att jag får köra ut helt själv i totalt mörker på vinterväglag. Det är inte min starkaste sida kan jag säga så så nu fick jag lite ångest över det. Men det ska nog gå bra. Jag sa till P att om jag inte kommit ut i rimlig tid får de väl åka ut och leta efter mig...

Oförskämt pigg

Jag är faktiskt det. Det kan ha med att göra att jag har varit ledig i två veckor och helt kopplat bort jobbet (vilket jag är mkt bra på faktiskt för övrigt, när man går från jobbet lämnar det bakom sig tills det är dags att gå tillbaka nästa gång).
Nu ska jag pricka listor för ett visst program som kommer att sändas i TV4 i vår. Hoppas alla kom med, annars har vi ett problem.

Orkar man verkligen uppdatera?

Eller ska man kanske bara konstatera att ledigheten har varit bra, jag fick en del av det jag önskade i julklapp och nyår var mkt trevligt hemma hos J. Jag tror det.

I helgen ska vi till landet. Jag tror att det kan hjälpa mig att förlänga ledigheten. Det är trots allt bara tre arbetsdagar denna vecka.

Idag har jag varit effektiv, jag har bokat in en klipp- och färgtid hos frissan (MYCKET nödvändigt), ändrat min tid hos optiker, bokat biljetter och bokat bil inför helgen. Däremot har jag inte jobbat så mkt men det kan man ju börja med imorgon, haha.