Ska man skratta eller gråta?

Alltså, jag har inte läst Anna Ankas text om hur underbart det är att bo i Amerika förrän idag. Oh my god, säger jag bara. Menar människan allvar?!

Att skriva saker som:
Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer.
Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män.

Det är ju bara bisarrt. Det finns massor av romantiska killar här också. Och om min kille skulle få panik av att vara ensam med barnet i 20 min skulle jag tycka det var tragiskt. Jag vill att mina barn ska ha en fin relation till båda föräldrarna.

och:
Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?

Vad fan menar människan egentligen? Allvarligt talat? Det här är ju bara helt sjukt, snacka om att spä på dagens fixering vid kändisskap. Vad hände med att ta vara på sig själv och jobba hårt, lixom.

och:
En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service.
Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården.

Vad är det för människosyn den här människan går omkring med och för vidare till sina barn?

Det är ju bara tragiskt.