trött på november - redan!

Usch. November är inte någon upplyftande historia, det ska sägas.
Har surfat runt på olika bloggar idag, dumt kanske när man är på jobbet och borde göra sina sysslor haha, men vaf*n. Lite kul kan man väl få ha när allting annat är så trist.

Ibland när jag hamnar på sidor hos de som är, som jag, barn till en far med alkoholproblem så kan jag bli lite lätt nedstämd när jag ser hur mkt vi har gemensamt. Det är klart att det är skönt också på ett sätt att se att det finns fler som jag. Och att det faktiskt finns förklaringar till många av ens idiotiska issues. Eller, klart man inte får en förklaring rätt upp och ner för att någon har samma uppfattning om livet som jag men om det finns likheter mellan oss som har denna uppväxt så är det just dessa:

- man tror att man är värdelös
- man har ett enormt behov av kontroll
- man litar inte på människor
- man mår överlag lite dåligt
- man är irrationell i kritiska situationer

Och när andra, som jag själv, funderar på anledningar till dessa issues så är det nästan alltid så att dessa bottnar i en uppväxt där man:

- inte blev sedd
- inte ville verka onormal och konstig och ville inte att nån skulle veta
- inte har upplevt att personer håller vad de lovar
- inte känt sig älskad (= inte blir sedd)
- inte lärde sig hur man ska hantera sin ynklighet och ledsamhet

Och samtidigt så har ju min mamma gjort allt det där för mig så vafan är problemet lixom? Man pratar ofta om vuxna förebilder när man växer upp. Och det kan tyckas att en person räcker (och det tror jag verkligen) men när det är två närvarande personer och bara en person orkar ge, hur blir det då? Det blir en tomhet efter den andra personens närvaro som inte kan fyllas av den närvarande personen.

Och sen tycker jag ju att jag har sett alla dessa saker hos mig själv och jag försöker och försöker att jobba med de men det är inte så lätt. Det är betydligt enklare att bara stänga av systemet och gå in i de gamla vanorna. En sak som jag blivit mycket bättre på att hantera är mitt kontrollbehov - jag kan sova utan dörr till sovrummet, jag behöver inte passa tider och har överseende när andra inte gör det (fast det är lite känsligt för jag tycker att man ska passa tider), jag behöver inte veta vad alla gör exakt precis hela tiden, jag kan släppa taget.
Men min mor och syster tycker jag ska gå i terapi och kanske jag borde det. Men jag tycker att jag jobbar på rätt bra på egen hand med det här. Fast det är klart, kanske man snabbare fick verktygen att hantera allting med lite proffshjälp.

Och ibland så tänker jag att vafan, jag hade faktiskt en bra uppväxt. Det var inte nåt större fel på min pappa, han var väldigt omtänksam och riktigt rolig emellanåt. Det är bara sen som allting gick fel.

Hur som helst, det här blev ju blödigt. Men det är så det är den här tiden på året. En tid av förmultnande och död.