Det är sjukt mkt bebisar nu. Det är ju sex stycken som fått/håller på att få på jobbet. Två kusiner som ska ha i höst, två killkompisar ska ha sina tvåor till vintern, en svägerska fick nyss och kompis som fick i våras. De är så många, man blir alldeles matt!
Igår var en kollega uppe och visade upp sin lilla pingla, bebisen var pytteliten trots att hon var två månader. Idag var en annan kollega uppe och visade sin grabb, en riktig liten söting. Och på söndag ska vi åka och träffa sambons nyfödda lilla systerdotter.
Och frågan dyker lixom oundvikligen upp "jahaja, blir du inte lite sugen?".
Vad ska man svara på det egentligen? Varför förutsätter alla att det är skitenkelt att klämma fram en unge om man är lite sugen. Och varför skulle alla vilja ha barn?
Ingen vet ju hur mitt liv ser ut. Jag och P kanske har försökt få barn i tio år, vi kanske har gått igenom värsta trauman eller så kanske vi helt enkelt inte vill ha barn. Det är så jävla självgott (hm, är det verkligen ett ord?) att utgå ifrån att alla vill ha samma saker i livet och att alla kan skaffa det bara genom att titta på varandra så vips blev det en unge. Jag blir verkligen förbannad över sånt här.
Och tänk om jag verkligen vill ha barn nu men inte P och vi kanske är jätteosams? Eller tänk om jag verkligen vill ha barn men är ofruktsam? Eller vad fan som helst.
Sluta fråga om "det inte är dags att skaffa barn snart" (som om det vore en accesoar dessutom). Alla bestämmer över sina egna liv.
12 comments:
jag håller verkligen med! både på mitt jobb och i mitt övriga liv så föds det ungar hit och dit. och eftersom jag befinner mig i fruktbar ålder så kommenteras det friskt av det slag du beskriver. eftersom de flesta (i de fall jag vet hur det har gått till) även har blivit gravida "av misstag" eller på "första försöket" så känns det som att ingen riktigt tänker på att det kanske inte är lika lätt för alla. (om man nu vill ha barn öht.) för min del tyder ju tyvärr alla prognoser tyder på att det inte kommer att bli så lätt, om vi ens kommer att kunna få barn på naturlig väg. jag är bara så less på att försöka "skämta bort" kommentarerna, vet inte om det är så att man bara ska säga som det är. samtidigt, om det är något som är känsligt så vill man kanske hålla det för sig själv.
Väl rutet! Dessutom, barn "skaffar" man inte. Dem får man.
Fast jag tycker att det är jäkligt jobbigt att gå runt och tassa på tå för "tänk om de inte kan eller vill eller ska eller vad som helst". Jag skulle aldrig säga till nån på jobbet eller mer flyktig bekant att "hej är det inte dags att skaffa barn snart?". Inte heller till er mina kära vänner, men jag tycker att nära vänner ändå berättar saker för varandra och om man trampar på en öm tå nånstans bland sina nära vänner får man väl klara av att tala om det.
Andra saker som man har problem med, medicinskt eller känslomässigt etc, berättar man ju för varandra. Varför ska det vara så tabu bara för att det handlar om barn?
Jag får också ständigt kommentarer om "är det inte dags för en till snart?" och visst det är tjatigt men antingen förklarar jag hur jag tycker och tänker eller så skämtar jag bort det beroende på vem som frågar.
Hmmm... Var inte meningen att låta så hård... Jag tycker också att folk är alldeles för barn- och bebisfixerade. Man blir inte hel av att få barn, man blir inte en annan människa, man äger inte ett nytt lugn, och man är inte bättre än de som inte har barn.
Jag önskar att jag också kände många som ska eller har fått barn, tyvärr gör jag inte det och jag kanske känner mig utanför "åt andra hållet".
Man behöver inte tassa på tå. Man behöver inte förutsätta att det är dags att skaffa barn. Man behöver inte vara så jävla nyfiken. Man behöver inte prata om det överhuvudtaget, det finns väl andra intressanta samtalsämnen.
Jag håller helt med dig Jenny. De som får barn av "misstag" eller "på första försöket" har ju ingen aning om hur det är för de som inte kan få barn. Det är så förmätet och självupptaget att prata om det på det sättet bara.
Ida, du som har barn och som fick det utan att planera/känna sig redo/längta/önska/hoppas/vilja/bli avundsjuk på alla som ploppar fram ungar till höger och vänster kan ändå inte förstå de som är i den situationen.
Och att skaffa sitt andra barn är ändå en helt annan sak än att få sitt första om man inte kan få barn överhuvudtaget.
Jag vill bara poängtera (även om det är så sjukt löjligt att behöva göra det) att jag och P har ingen aning om ifall vi kan få barn eller inte eftersom vi inte har undersökt möjligheterna. Så det handlar faktiskt inte om mig det här, det handlar bara om människors sätt att hantera den här frågan.
Bara för att man inte har varit i en situation kan man alltså inte förstå att det är jobbigt?
Om jag inte har haft nån hemsk sjukdom så förstår jag ändå att det vore fruktansvärt att ha en hemsk sjukdom. Självklart kan jag förstå att de som av någon anledning inte kan få barn tycker att det är jobbigt när andra får barn.
Och som sagt handlar det inte heller om mig för jag är inte så jävla nyfiken och ställer inte de jävla frågorna.
Men förstår ändå inte varför det är en sån helig ko att prata om barnlöshet, frivillg eller ofrivillig.
Ida, det är klart att du kan förstå att en situation är jobbig precis som du säger. Det är inte så jag menar med ordet förstå, jag menar jag kan ju inte heller förstå hur det är eftersom jag inte är i den sitsen (ännu).
Men du som har barn kan inte förstå den här situationen som vi som inte har barn hamnar i hela tiden eftersom du aldrig kommer hamna i den eftersom du redan har barn. Jag kan inte förklara närmare än så hur jag menar. Men självklart kan man känna empati/sympati och sätta sig in i en situation som man själv inte har upplevt.
Anledningen till att det är en helig ko är ju just detta! Att samhället förutsätter att alla ska vara lyckliga och ploppa fram ungar på beställning. Om man då sticker ut från normen på något sätt (oavsett om det är frivillig eller ofrivillig barnlöshet) måste man försvara eller förklara sig hela tiden, som om det vore onormalt. Trots att det är 15 % av alla par som drabbas av ofrivillig barnlöshet per år och trots att det finns de som inte vill ha barn.
Och att hela tiden räknas som onormal när allt man vill är att vara lika lycklig och normal som alla andra som faktiskt får barn är nog inte så lätt.
Ha ha ha Det här var ett hett ämne... kul läsning, debatt sarpo e en rolig en
Kram
ida du skriver att du inte kan förstå varför det är en helig ko att prata om barnlöshet. visst, på ett sätt är det väl bra om det kommer upp i ljuset att många par har svårt att få barn, så kanske bilden av att det är bara är att "skaffa" barn luckras upp. men samtidigt, varför ska man överhuvudtaget förutsätta att folk vill prata om sin barnlöshet?
Magdalena Ribbing skrev för övrigt en bra krönika om detta för ett tag sen:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=529&a=764397
Hela länken syntes visst inte så jag provar att länka på nytt:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=529&a=764397
Heja Magdalena Ribbing! Hon skriver ju precis som jag menar. Varför är det så viktigt att veta varför den personen inte har barn bara för att personen i fråga råkar vara i befruktsam ålder.
Det är ju hela kärnfrågan. Det finns antagligen en anledning och om jag inte berättar den anledningen för dig så är det alltså none of your business.
Ja ja, ok jag har ju aldrig hajat det här egentligen, finns ingen på mitt jobb t ex som ställer såna här frågor till varandra. Finns många barnlösa där, och om de vill berätta varför gör de det men det är ingen som frågar.
Så jag vet inte riktigt vart problemet finns, men det verkar ju tydligen vara ganska vanligt.
Post a Comment