Funderingar

Min syster ringde mig i veckan och berättade att pappa hade ringt. Hon var inte hemma men kände sig tvungen att ringa upp och då var han nykter och de hade tydligen ett rätt intressant samtal. Han sa bland annat att han hade träffat sin bror med familj (kors i taket! när vi fortfarande var en "familj" så var det mamma som skötte de kontakterna...) och att våra kusiner "jättegärna vill ha kontakt" med oss. Eh? Jag har inte träffat de sen -97 eller nåt liknande. Om de så gärna vill ha kontakt är det väl bara att höra av sig.
Han frågade även om jag var arg på honom och om jag var det så kunde hon hälsa att jag skulle ringa honom så han fick veta för han ville gärna ha kontakt med mig (intressant är ju att han tror att jag är arg på honom, då tycker han alltså att jag har anledning att vara det - eller?). Han sa att han inte hade pratat med mig sen jag bodde i Karlstad. Jag har aldrig bott i Karlstad men jag antar att han menade Branäs-säsongen. Jag minns knappt att jag sett honom sen före tvåtusentalet men jag antar att han med "pratat med mig" menar att han kom hem och skottade/klippte gräset och muttrade ett hej i förbifarten nån gång. P har ju faktiskt träffat honom nån gång sådär så det måste ju varit efter 2003 som jag såg honom sist men jag har inget minne av att ha pratat med honom ordentligt sen typ 97 kanske. Han var ju exempelvis inte med på min artonårsfest 98 (och jag minns att M's mamma frågade vart min pappa var och jag svarade att jag inte visste, det hade hon inte riktigt räknat med som svar).

Och i helgen läste jag Hillevi Wahls bok "kärleksbarnet". Jag har ju läst "Anhörig" och "Mig äger ingen" också om att växa upp med alkoholberoende föräldrar. Det är ju sån misär! Jag hade ju aldrig nån sån misär, såklart (eller vadå såklart, jag var tvungen att ringa syrran och dubbelkolla att jag inte hade förträngt nåt eller så och att det faktiskt inte var den där misären i våra liv när vi växte upp men hon gjorde mig lugn på den punkten). Hur som helst, jag funderade mycket på det här alltså under helgen.
Men det som jag mest tänkte på var att han sa att han vill ha kontakt med mig och hur det fick mig att känna. Kändes det bra? Tröttsamt? Irriterande? Läskigt? Vill jag ha kontakt? Orkar jag med det? Eller har jag lagt det bakom mig?
Jag kom förstås inte fram till nåt. Men jag tänker inte ringa honom, iallafall inte nu. Jag vill inte. Men jag försökte vara uppmärksam på mina känslor när jag pratade med syrran. Blev jag glad över att han vill träffa mig? Jag tror inte det. Jag är lite luttrad kanske, man har blivit besviken så många gånger. Men å andra sidan, det kanske behövs för att bli hel?

Boken gav mig även tillfälle att fundera på mina relationer. Jag har ju aldrig trott på när nån säger till mig att de tycker om/älskar mig. Jag har ju lixom ansett mig vara ovärdig kärlek (alltså på ett undermedvetet plan, självklart är jag värd att älska och älskas, det är ALLA människor!) och har extremt svårt för att ta emot kärlek. Jag tänkte på P och hur mkt skit jag har gett honom under åren. Jag menar, vi har varit tillsammans i snart 6 år och jag är fortfarande övertygad om att han kommer lämna mig imorgon. Men han kanske faktiskt inte kommer göra det? Han kanske faktiskt vill vara med mig för resten av livet?
Jag kan säga att DET var en överväldigande tanke, nästan så jag knappt klarade av den när den kom över mig.