Jag har lite svårt att formulera det här men det är något som jag tänkt på ett tag och som även dök upp igår som samtalsämne när jag och J var och simmade.
Det här med när folk får barn. Det är klart att jag förstår att det är prio ett ALLTID att man ska vara med familjen, att det är det viktigaste och att man älskar sina barn över allt annat. Men jag har lite tankar som jag vill dela med mig om det...
Jag och P har kommit till den här tiden i livet då vi börjar fundera på barn lite mer allvarligt. Jag vill inte påstå att vi försöker skaffa barn för det låter så orättvist mot de som faktiskt klockar febertoppar, har koll på ägglossning, har sex på beställning, träffar läkare och så vidare. Men vi har pratat lite mer seriöst om det, om man kan säga så, och börjar väl känna oss redo så smått. Och självklart tänker jag då ett steg längre - tänk om man inte kan få barn? Det är ju inte något som man ska räkna med som en del verkar göra (tänker främst på frågan "när ska ni skaffa barn då?").
Och då tänker jag på allt sånt där som man gjorde med vänner förut, det gör folk med sina familjer idag utan vänner eller alternativt med andra barnfamiljer. Ex Midsommar, Valborg, långhelger, nyår och så vidare. Vad händer med alla de som inte får barn? Blir de left-overs som ingen vill umgås med för att alla andra ska vara med familjen? Vad för slags framtida umgänge väntar en barnlös? Är man något slags ingenting, en paria? Och om man tittar på vårbudgetar och politiker-snack, var kommer de barnlösa in? Det fokuseras alltid på barnfamiljer och det är ju bra men alla andra då?
Klart att man kanske umgås med andra barnfamiljer för att det är lättare om det finns andra barn i närheten, då kan de roa varandra. Men ändå, det gör mig lite betryckt faktiskt.
Och sen det här med att vara en del av barnens liv. Jag träffar ju aldrig Milo tex längre, det var när han inte gått på dagis och I inte börjat jobba som vi sågs. Nu är han snart två och ett halvt och han vet knappt vem jag är. Jag tycker det är sorgligt. Och Oliven, jag vill inte att det ska bli som med de andra syskonbarnen. Men det är ju inte upp till mig att se till att det blir så.
Men vad vet jag, jag har ju inga egna barn (som om man inte kan ha tankar om såna här saker utan att ha barn även om man inte kan förstå hur det faktiskt är på riktigt). Men det är många saker man tänker på och hoppas att man själv kommer att tänka på om man någon gång får turen att bli förälder.
10 comments:
Känner att det var lite knasigt formulerat med Milo och Oliven. Jag träffar båda barnen då och då och det är alltid himla trevligt!
Men det är trots allt inte lätt att vilja vara en aktiv del i barnens liv, typ vara barnvakt, hämta på dagis, ta med på utflykt, osv om man inte får chansen.
Och om man inte får egna barn kanske man aldrig får chansen att umgås med bebisar, då vill man ju passa på med alla andras bebisar, haha...
Fast om man aldrig ber om chansen är det ju inte så lätt för föräldrarna att veta att man vill... :-) Sen vill jag oftast göra saker med dig när jag vill ha barnvakt. Men självklart är du välkommen att hitta på saker med oss!! Trodde faktiskt inte att du var så intresserad, men det var trevligt att höra! Känns mest som att Milo är i vägen när han är med (tycker jag) och det är roligare att göra saker som han tycker är kul med honom. Han är ju tyvärr inte så nöjd längre med att sitta på en picknickfilt eller tugga på ett papper medan vi fikar. :-)
Jag tar faktiskt lite illa upp av ditt inlägg Ida. Hur kan du tro att jag inte är intresserad? Och vad har gett dig anledning att tvivla?
Jag är inte intresserad av att vara med när ni är på landet och umgås med familjen (som mitt inlägg beskriver) och Hacke och Linnea.
Men det betyder ju inte att jag är ointresserad av Milo och att vara en del av hans liv.
Jag menar bara att för mig är det lite krångligt nu för tiden när Milo är med oss på grejer för han är liksom inte så nöjd och då far han runt istället och så får jag hänga efter.
Formulerade mig kanske lite fel.
Vi gör inte grejer med "andra barnfamiljer" förutom i stugan. När vi gör saker på helgerna i stan är det oftast med min mamma, för hon brukar ringa och vilja ses och då hittar vi på nåt som Milo gillar.
Eller så hälsar vi på min pappa eller så. Men oftast bestämmer vi inte vad vi ska göra förrän samma dag eller kvällen innan.
Vilket babbel, jag menar inte att nån ska ta illa upp men jag tycker det känns lite kymigt att börja prata en massa om vad Milo gör när ingen har frågat, för då känner jag mig som en sån där som bara pratar om sina barn och inget annat. Men jag ska bättra mig.
Det jag tog illa upp av var raden
"Trodde faktiskt inte att du var så intresserad". Varför trodde du det, lixom.
Jag fattar också att du inte vill ta med Milo när vi ska fika och han är helt ointresserad av att sitta still. Men det finns ju andra saker man kan göra - gå på museum, skansen eller andra djurparker, äta glass i vaxholm, bada och sola (nu i sommar) som är kul för både vuxna och barn.
Jag tror tyvärr att det där är allt för vanligt, att folk som har barn tror att man som barnlös inte är intresserad eller att man ska förskonas från barngrejerna. Och nej, jag är inte särskilt intresserad av att en kollegas barn helt plötsligt kan sitta själv, har fått en tand, eller sagt si eller så (men det får jag ju höra ändå) - men när det gäller mina vänners eller familjemedlemmars barn så tycker jag att det är jättekul att vara delaktig i deras liv.
Det är så himla knepigt det där, man vill ju inte känna att man inkräktar på familjelivet och liksom "bjuder in sig själv".
FYI så är jag dessutom sjukt pepp på skansen om nån vill gå dit.
Jenny, jag håller med. Hur mycket kan man egentligen säga att man vill vara en del av någons liv utan att bli lite creapy?
Ida, hur vill du att jag ska formulera mig för att visa att jag vill vara en del av hans liv? Och hur ofta ska jag säga det?
Det är klart att det är svårt att läsa tankar men samtidigt är det ju svårt att putta sig in i någons liv.
Jag var just på Skansen med Advokaterna men jag är alltid på! Det är himla trevligt där.
Ska vi gå på skansen då? Vet inte när iofs. Den 6-7 juni är jag upptagen. NU i helgen är jag eventuellt i stan men då är Sara på landet. Den 13-14 kan jag nog inte för Jörgen åker till Las Vegas och det vore ju trevligt att umgås med honom då. Sen är det midsommar. Men man kanske kan ta det nån vardagseftermiddag/kväll?
Åh det är så trist att det ska vara så svårt att få till en tid.
Jag kan egentligen alla helger utom 13-14 och midsommar. Plus att jag inte kan nu på söndag eller den 27:e. En eftermiddag/kväll kan också funka, jag sitter en del på vårt kontor nära djurgårdsbron nu, så det kan bli bra... Eller så kan vi bara gå runt den där promenader vi tog i vintras, det var himla trevligt!
Post a Comment