Förra inlägget

Skrev jag på mobilen från Solna station. Jag ville mest kolla om det gick, haha. Jag är ju så sjukt oteknisk. Plus min mobil är ju inte dagens nyaste om man så säger....

Hur som helst var det en tung förlust igår. Även om draget på läktarna stundtals faktiskt var lysande. "ba-ra-pa-pa-pa-pa-pa-Djurgården!"
Det roligaste var dock när jag satt på tåget hem så kom ett killgäng i typ 16-års-åldern som diskuterade draget och ramsorna. Den ena säger "vadå kylskåp, kylskåp..., vad är det för nåt lixom!?" och en annan säger "a-i-poff, hur gamla är vi lixom?". Och jag tänkte för mig själv att de där ramsorna har mer år på nacken än vad ni har! Ta och kamma till er nu och fatta grejen.
Men tiden går. Förändringens vindar har blåst, det är en helt annan värld att växa upp i än när jag och I började gå på fotboll. Det som var självklart för oss när vi blev "introducerade" är inte så självklart längre.
Det var tex en jävla idiot som stod på Mellan och skulle tjafsa med alla som inte sjöng som någon självpåtagen polis. Men allvarligt, jag har sjungit för Djurgården i snart femton år. Jag kan inte med att en asfull tjugoåring står och skriker på mig att jag inte har något DIF-hjärta. Lägg ner för fan. Och så står nån annan idiot och ska lugna ner allting med att upprepa "inte hata, bara älska". Lägg ner det också, will you. Vi hatar och vi älskar, det är det som kallas supporterskap. Det måste vara motpoler för att det ska finnas en nerv i det.