Jag blir tokig ibland på mina arbetskamrater! Det är som att bara för att jag är "ung" och inte har barn så är det fel av mig att ORKA BRY MIG. Och det är klart, jag orkar ju inte bry mig hur länge som helst.
Min (vår) arbetssituation och det ohållbara i att inte värdera sin personal högre. I slutändan så drar ju faktiskt de som ORKAR BRY SIG, eftersom de inte längre orkar vara kvar på ett ställe där man inte får någon utveckling eller feedback. Jag inser ju förstås att jag inte är oumbärlig men man kan ju tycka att personalen är den viktigaste resursen ett företag har...
Ja men gud vad jag känner igen mig! De som är missnöjda med sin situation men aldrig säger nåt på möten eller vid andra tillfällen , utan bara går runt och muttrar till varandra, de säger ORKA BRY SIG när nån annan faktiskt gör det.
Fast snart kan du faktiskt sluta orka bry dig och se fram emot att vara ledig istället. SKÖNT!!!!
ja, precis. De som håller med en när man pratar sinsemellan men sen inte säger pip när de har chansen på möten etc. Sjukt irriterande att vissa personer (det vill säga vi som inte kan hålla käften och som orkar bry oss) ska dra deras lass också när de tycker som vi fast bara inte vågar eller vill säga något till chefen. Och visst, jag tjänar ju ingenting på det FÖRUTOM att jag eventuellt faktiskt kan förbättra min (vår) arbetssituation. Vilket jag kan tycka är rätt viktigt. Det är emot hela min natur att hålla tyst om det är något som inte stämmer. SOLIDARITET! =)
Nu har vi fått fylla i en enkät på jobbet om hur vi ser på vår situation och så vidare och då uttryckte jag väl lite åsikter om det och direkt får man svaret "jag bara klickade mig igenom den där, tänkte inte så noga, det var klart på fem minuter" och "lägg inte ner så mkt energi på det där".
chansen finns ju här att påverka och att ANONYMT säga vad man tycker. Och så tar inte folk den chansen. Det gör mig irriterad.
Det som gör mig mest upprörd är när man inser att kollegorna inte ens ställer upp för varandra. Man tänker bara på sitt eget.
Jag känner också igen mig. Att alla egentligen tycker likadant, men det är bara vissa som försöker göra något åt det istället för att bara muttra. Och att de som verkligen är drivande och tar tag i saker försvinner och sen är det bara muttrarna kvar...
Men jag tror tyvärr att det kanske är en generationsfråga. Eller så är det bara så att de som är typ 45 har faktiskt slutat bry sig för att de inser (?) att det inte hjälper ändå? De är luttrade på nåt sätt. Vilket ju också är väldigt skrämmande.
6 comments:
Eh... bry dig om vad då?
Min (vår) arbetssituation och det ohållbara i att inte värdera sin personal högre.
I slutändan så drar ju faktiskt de som ORKAR BRY SIG, eftersom de inte längre orkar vara kvar på ett ställe där man inte får någon utveckling eller feedback.
Jag inser ju förstås att jag inte är oumbärlig men man kan ju tycka att personalen är den viktigaste resursen ett företag har...
Ja men gud vad jag känner igen mig! De som är missnöjda med sin situation men aldrig säger nåt på möten eller vid andra tillfällen , utan bara går runt och muttrar till varandra, de säger ORKA BRY SIG när nån annan faktiskt gör det.
Fast snart kan du faktiskt sluta orka bry dig och se fram emot att vara ledig istället. SKÖNT!!!!
ja, precis. De som håller med en när man pratar sinsemellan men sen inte säger pip när de har chansen på möten etc. Sjukt irriterande att vissa personer (det vill säga vi som inte kan hålla käften och som orkar bry oss) ska dra deras lass också när de tycker som vi fast bara inte vågar eller vill säga något till chefen.
Och visst, jag tjänar ju ingenting på det FÖRUTOM att jag eventuellt faktiskt kan förbättra min (vår) arbetssituation. Vilket jag kan tycka är rätt viktigt. Det är emot hela min natur att hålla tyst om det är något som inte stämmer. SOLIDARITET! =)
Nu har vi fått fylla i en enkät på jobbet om hur vi ser på vår situation och så vidare och då uttryckte jag väl lite åsikter om det och direkt får man svaret "jag bara klickade mig igenom den där, tänkte inte så noga, det var klart på fem minuter" och "lägg inte ner så mkt energi på det där".
chansen finns ju här att påverka och att ANONYMT säga vad man tycker. Och så tar inte folk den chansen. Det gör mig irriterad.
Det som gör mig mest upprörd är när man inser att kollegorna inte ens ställer upp för varandra. Man tänker bara på sitt eget.
Jag känner också igen mig. Att alla egentligen tycker likadant, men det är bara vissa som försöker göra något åt det istället för att bara muttra. Och att de som verkligen är drivande och tar tag i saker försvinner och sen är det bara muttrarna kvar...
Men jag tror tyvärr att det kanske är en generationsfråga. Eller så är det bara så att de som är typ 45 har faktiskt slutat bry sig för att de inser (?) att det inte hjälper ändå? De är luttrade på nåt sätt.
Vilket ju också är väldigt skrämmande.
Post a Comment