Jag vet inte varför det är så men jag har väldigt svårt för att vara med människor som ska uttrycka sin kärlek offentligt. OK om folk kramas/pussas/håller handen sådär lite småmysigt och kärleksfullt, det har jag inget emot. Men om folk ska börja hångla eller ta i varandra precis HELA tiden tycker jag det börjar bli lite jobbigt. Och om folk dessutom ska titta varandra i ögonen och säga "jag älskar dig" är det outhärdligt. Eller när de använder sina privata gulliga kärleksnamn offentligt.
Jag har skitsvårt för sånt där. Och vad gör man själv lixom? När man står bredvid menar jag... "jaha, ska vi ta och...." Hur kan man bete sig i en sån situation utan att det blir pinsamt?
Jag kan tycka att det är lite jobbigt även med folk och deras barn. Jag har inga problem med att folk skryter om sina barn, hur duktiga de har varit på fotbollen eller i skolan (eller om de är yngre i sin utveckling), det är helt ok. Det är till och med kul! Att höra om barn som är duktiga och gör mamma/pappa stolt är ju alltid trevligt.
Men när det ska börja handla om känslor får jag lite obehagskänslor och rysningar. Eller att man ska säga att man ÄLSKAR sina barn hela tiden. Det förstår jag ju att man gör ändå, måste man påpeka det?
Jag kanske blir likadan (det blir jag säkert) men jag vet inte, det känns så privat lixom. Känslor är privata, de behöver man inte gå och spilla ut till höger och vänster när det inte är den personen det berör. Fattar ni?
Hm, jag undrar vad en psykolog skulle säga om det här? haha, fick jag för lite kärlek som barn eller?? =)
2 comments:
:-D Ha ha ha ha! Gud vad kul, världens bästa inlägg. Jag håller helt och fullt med. Kan dock tycka att folk som är lite smågulliga är ganska jobbiga också faktiskt.
Ida, ja det får ju inte bli för mkt. jag tycker det är ok att pussas nån gång ibland och kramas eller om någons partner säger/gör något roligt och den andra uppmärksammar det kärleksfullt.
Men det här med känslor offentligt och att viska kärleksord mitt bland andra människor. Nä, det går bort.
Post a Comment