Jaha, då har man pratat med banken. Det kommer att bli jag som köper lägenheten eftersom mitt kära pucko till karl "glömde" bort att betala sina räkningar 2004-2005 som sen hamnade (och låg länge) hos kronofogden och till slut kom fram till oss förra året med en BETALNINGSANMÄRKNING. Gud, jag blir galen bara jag tänker på det. Vilket jävla stolpskott han är.
De åren 2004-2006 hade vi ju det extremt ansträngt ekonomiskt. Jag pluggade (= 7000 kr i inkomst) och han var arbetslös utan a-kassa (= 0 kr i inkomst). Ni som tror att ni är fattiga när ni har nån tusenlapp kvar till lönen kan ju prova att leva 2 personer på 7000 kr i två år och sen komma tillbaka till mig.
Till en början bodde vi i Hagsätra med en hyra på 6300 kr. Vem som helst kan ju räkna ut att 700 kr inte räcker så långt om man vill ha mat, el, telefon, busskort och övriga saker som är nödvändiga. Till slut flyttade vi till huset i Huddinge och hamnade på mer resonabla 3000 kr i månaden i hyra. Tillkom gjorde telefon, el, mat och busskort fortfarande men det blev något enklare att finansiera med 4000 kr istället för 700 kr.
Hur som helst så vet jag inte riktigt hur det gick till för vi hade inte gemensam ekonomi på den tiden, hans post gick fortfarande till lägenheten i Råcksta som han (sa att han) hyrde ut. Jag lade mig inte riktigt i hans grejer då, tänkte att han säger väl till om han behöver hjälp. Jag lånade tex av min mamma under tiden när det blev för knapert.
Summan av kardemumman är att han fick ett par betalningsanmärkningar som resultat av de åren. Och om det är någon som inte vet det så är det så att har man betalningsanmärkningar så kan man inte göra NÅNTING. Man får inte ta lån, man får inte köpa saker, inte skaffa sig mobilabonnemang. Det här har varit ett krig hemma hos oss kan jag säga, jag kunde inte fatta att han var så jävla dum och han försökte (då) att helt enkelt ignorera sin ekonomi så mycket som möjligt. Till slut så satte jag ner foten och tog helt enkelt över hans ekonomi, vilket är helt fel väg att gå. Men vad ska man göra.
Nåväl. Så nu när vi ska köpa hus och bil och barn (eller nja, det ska vi ju inte köpa...) och hela baletten så får jag stå där ENSAM med mitt lån. *grrrrr* Tänk om vi nu inte kan köpa eftersom de bara kollar på min inkomst. Fast vi har två! Men det förklarade jag för henne. Så de kanske tar någon slags hänsyn till det, vad vet jag.
Men men, på ett sätt är det väl bra antar jag. Jag vet ju att min ekonomi är det inget fel på, haha.
Eftersom vi har ca 2 veckor på oss att besluta och få lånelöfte och allt så körde vi låneansökan per telefon och sen stämmer vi träff för att prata detaljer och skriva på i veckan. Bankkvinnan frågade mig "har du några kreditkort eller skulder" nej sa jag, jag tror inte på sånt. Jag vill helst undvika att hamna i Lyxfällan på TV3.. då skrattade hon och sa att jag hade en bra inställning till pengar. Haha, det var ju skönt att höra från en bankkvinna. =)
2 comments:
Får jag fråga varför ni inte gick till soc när ni hade det så knapert? Eller iaf sökte bostadsbidrag?
Kan ju berätta att jag vet precis hur det är att leva med en man som inte kan göra nånting. Inte för att vi behöver ta lån för bostad (kanske blir aktuellt om vi ska skaffa bil), men ändå. Jag förstår samtidigt hur man bara stoppar huvudet i sanden för att man helt enkelt inte orkar. Det känns för jobbigt. Men det är ju trist när mänskan fortsätter stoppa huvudet i sanden och jag som sambo får ringa "jobbiga" samtal till olika myndigheter för att reda ut gammalt groll som jag inte ens borde ha med att göra. Men samtidigt, vad gör man inte för en av de viktigaste människor man har?
Vi klarade oss ändå efter att vi flyttade till huddinge, då blev det betydligt lättare. Jag jobbade dessutom extra ibland så vi hade lite mer vissa månader.
Ja, det är lite dubbelt det där för man vill ju helst att personen i fråga ska fatta allvaret och ta tag i saken själv. Men samtidigt vill den människan helst "glömma" bort det och inte tänka på det alls för att det är för jobbigt. Och det förstår jag också men samtidigt, om man inte tar tag i det på en gång så blir det ju tyvärr ÄNNU värre. Så till slut så gör man det ändå och hoppas att personen ska bli inspirerad och fatta att det inte behöver vara svårare än så.
Tyvärr funkar ju inte tjat, snarare blir det värre. Jag tror att han tyckte att det var skönt att jag tog tag i det till slut, han kunde lixom inte gömma sig längre. Men nu är det ju mycket bättre måste jag säga. Man blir ju bara galen när det går ut över en själv och man måste ta konsekvenserna av hans handlande för fem år sen... *suck*
Post a Comment