Där ser ni! Det går ju om man vill. Nu är det alltså två veckor in på min vita månad. Man kan säga att det går BRA. Igår höll jag på att falla till föga. Skulle hem till J för att basta/äta middag. Jag hade redan klargjort att vin inte var för mig denna gång. Och eftersom M ska ha barn så ska hon inte dricka vin och då visste jag att J kanske inte skulle dricka vin ensam och då inte hade inhandlat ngt. Så när jag var på väg dit igår så kände jag att det skulle vara gott med lite vin efter bastun men då var kl tre minuter i tre så jag räddades av bellen.
Och det var riktigt trevligt för vi drack te istället och talade om livet som det såg ut när man var 16 ungefär och trodde att man visste så mkt fast man inte hade ngn aning. Tänker på mitt ex (om man nu ska räkna honom, egentligen, som just ett EX. Men vi var ändå tillsammans i sex måndader vilket var sjukt länge för att vara 16 år. Och vi, eller i alla fall jag, var ju vanvettigt förälskad i honom). Ok, vi kan nöja oss med min dåvarande pojkvän. Herregud, vi var så små. Jag var så jävla förbannad på honom och han var så jävla dum i huvet emellanåt. Men han var ju bara femton! Vad visste man då lixom?
Det som är det värsta med att man är dum i huvudet och inte fattar hur livet hänger ihop är ju att man rusar framåt i sin jakt och iver mot att bli vuxen. Saker som händer när man är sexton sitter kvar. Länge. Nån kan säga eller göra ngt som man kanske aldrig kommer över. Man är så sjukt påverkningsbar. Om man träffar en kille som gör en illa så tror man ett ganska bra tag att alla killar gör så. Vilket ju är helt fel (förhoppningsvis i alla fall). Om man dessutom toppar det med ett tragiskt hemliv så är det ju inte så konstigt att man gör idiotiska saker när man är i de åren.
Det gäller att man i slutändan blir en hel person och en person som man själv gillar. Jag tror att det är först då så man egentligen blir vuxen. När man kan tycka om sig själv och stå för sina val.
No comments:
Post a Comment