Derby

Jag är så arg så jag kokar. Fortfarande.

Jag ska berätta en sak. Jag går aldrig ifrån en match, jag står alltid kvar. Jag hejar och manar på til the bitter end. Men i torsdag var fanimig måttet rågat (råttet mågat?). Det hade varit okej om gnaget spelade ut djurgårn, det hade kanske till och med varit lite okej om det hade varit typ gefle och inställningen var densamma som den var inför den här matchen. Men det som hände var fan inte okej. Jag tycker att jag som supporter kan kräva mer av mitt lag än så, djurgårn kan inte gå ut i ett derby mot gnaget som dessutom är det första på ett och ett halvt år, och låtsas som ingenting. AIKarna s p e l a d e inte bättre men de krigade som tusan. De stod upp, de slängde sig, de krigade om varje boll, de hade 100% fokus. Och vad gjorde DIF? De tittade på, de stod still, de pratade inte med varandra, det hände fanimig ingenting. Usch, jag blir så ARG, ARG, ARG när jag tänker på det.
Så jag gick iaf, med tjugo minuter kvar. Klarade inte av att se skiten. Skit ska skit ha. Om ett kvartsamtal någonsin har suttit på sin plats är det definitivt nu. Den som vågar åka ut och skrika och skälla och få de att förstå att det är vi som betalar deras löner och att vi förväntar oss valuta för de pengar ska få en stor, blöt puss och kanske en öl eller två.

Fy fan. Det är så att man skäms över att vara djurgårdare.