Jag har tänkt på det här med självmord. Det är nog ingen risk för mig. Om jag inte gjorde det när jag mådde som sämst och allt verkligen var skit då borde det ju inte vara så stor risk att man gör det senare. Jag har ju egentligen inte gått igenom något hemskt om man säger, det är iofs svårt att jämföra. Det som en person tycker är alldeles fruktansvärt kanske inte är så hemskt i andras ögon. Och om man ska hålla på och jämföra med alla andra finns det ju en risk att man inte tar sina egna problem på allvar vilket kan leda till stressrelaterade sjukdomar och kanske eventuella skador. Vem vet.
Det är därför den här tsunami-rapporteringen blir helt snedvriden. Alla som var där är det självklart jättejobbigt för, men tänk på de som åker till spanien, grekland, brasilien och förlorar ett barn, en make, en mamma och inte får ngn hjälp. Vem är det mest synd om? Är det egentligen mer synd om de som var med om tsunamin för att de är fler eller är det mer synd om ngn som går igenom ngt helt själv. Hur mkt hjälp tror ni de som blir sjuka eller dör utomlands får av regeringen? Nada. Om man inte har försäkring kommer man inte hem. Så ser verkligheten ut.
Och sen blir det rabalder om att vår utrikeminister inte fick vara med på minnesceremonin. Tänk er själva om hon hade haft en släkting, en vän eller arbetskamrat som dog och hon inte fick gå och sörja för att någon annan sörjer mer. Vem är det som bestämmer vems sorg som är störst?
No comments:
Post a Comment