Tuesday, July 25, 2006

Internkurs och familjeliv

Jag har haft lite utbildning med en kollega här idag i faktureringssystemet. Det var verkligen behövligt, jag känner mig helt lost på det kan jag säga. Men nu känns det lite mer klart.

Igår hade vi tjejmiddag med gamla girlie-gang. Det var mkt trevligt. I bjöd på god mat och vi samtalade om trevliga saker. Vi diskuterade tex USA och hur fel allting kan bli. När man tänker på det kan man verkligen bli förbannad. Först finansierar USA terroristerna med bidrag och vapen och sen ska man kriga mot de, samtidigt som man gärna vill fortsätta vapenhandeln med övriga intressenter. Nej, usch, dubbelmoralens rike helt klart.

En annan sak vi diskuterade var skräcken för att bli vuxen. Jag har ju skrivit om min ångest men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen är som känns så farligt men igår sa M ngt som verkligen var sant. Hon sa att hennes största skräck är att tappa alla sina vänner eller umgås mer och mer sällan. Att man bara har sin familj lixom. Det är det som är grejen, insåg jag då. Man måste ju fatta att man inte är 20 och orkar vara ute till fem och gå upp kl sju och gå till jobbet och det är ok för det är ju inte ens speciellt kul längre men det här med umgänget! Jag menar, ser jag på mina vänner och släktingars familjer så inser man att de bara är familjer. Har de några vänner? Hur umgås de? Typ äter middag en gång i halvåret med en annan familj. Det enda undantaget är singelföräldrarna för de har ett mer aktivt liv. Usch! Så vill jag verkligen inte ha det! Och man måste ha barnvakt och man måste göra ditten och datten och man kan bara semestra med sin familj för det är ju så kul för ungarna. *burr*

Men men, det enda man kan göra då är att skita i att bilda familj. Och det vill man ju inte.

3 comments:

idasol said...

Den diskussionen var inte jag med på, men ni kanske hade den på vägen hem.

Det är verkligen huvudet på spiken! För grejen med att bli vuxen är ju egentligen asbra, jag menar, man får bestämma själv vad man vill göra och kan göra vad man vill utifrån sina egna förutsättningar. Men det man har ångest för är ju att mista allt det andra... och jag vet egentligen inte varför man ska mista allt det andra bara för att man får in nåt nytt i livet. Men det är ju det ångesten går ut på. Och så får man ångest för att man inte bara kan skita i alltihop och dra. Om man skulle vilja nån gång.

Men egentligen är det ju så i hela livet. Även om man inte bildar famlij, utan t ex börjar en utbildning i en annan stad. Då får man nytt umgänge och umgås såklart inte lika ofta med sina gamla kompisar. Eller om man reser bort jättelänge eller flyttar utomlands eller gör nåt av det andra som av nån anledning inte anses lika "vuxet" och därför inte ger lika mycket ångest... Eller om man får ett nytt krävande jobb som man måste jobba typ 100 timmar i veckan eller om någon nära familjemedlem blir jättesjuk och man vakar på sjukhuset dynet runt. Det är ju sådär för de flesta, något händer och livet förändras. Men vännerna kan man såklart fortsätta träffa, om man bestämmer sig för det. Det tror jag iallafall. Jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta umgås mde mig och resa bort och göra en massa kul grejer även om jag ska få en bebis!

Annars får jag verkligen en stor ångestkris.

sarpo said...

Hej, det är klart att vi vill! Och många människor som får barn lyckas ju faktiskt kombinera sina "förra" liv med det nya familjelivet men det finns ju många som bara går upp i föräldrarollen och försvinner. Och det är klart att det är lätt för oss att säga idag att vi ska fortsätta umgås (för det ska vi ju!) men man vet ju faktiskt aldrig vad som händer. Inte för att göra dig orolig och ångestladdad nu, men man vet ju inte hur barnet mår. Tänk om det blir ett sjukt barn, då måste man lägga all sin tid på det (förståeligt förstås), tänk om du inte får barnvakt, tänk om du bara helt enkelt inte vill träffa ngn efter barnet.

Jag menar, det är klart att vi ska ses men det kommer ju inte alls att vara på samma sätt. För ngn. Men snart kommer vi säkert också skaffa barn och då kan vi ju umgås som familjer och åka på semester ihop och sånt. Dessutom kommer du ju ha Linnea med bäbis att vara med också. Det blir jättebra!

sarpo said...

Ja, det har du rätt i Minna. Man vill ju inte sluta umgås med sina vänner bara för att de fått barn, det verkar ju helt dumt. Men man kanske får umgås på ett annat sätt. Nu tänkte jag iofs på alkohol och såna saker men jag är ju typ aldrig ute nuförtiden så det bör ju inte vara ngt problem. Dessutom har man väl andra kompisar att göra sånt med. Det är ju lixom inte det viktigaste i en kompisrelation, att man kan bli fulla ihop.

Nej, nu snöade jag in på ngt annat. Det är klart att vi ska träffas även efter barnet Ida, så mkt står ju klart iaf. Men däremot måste man också inse att det inte kanske blir på "samma" sätt. Men å andra sidan umgås man ju inte på "samma" sätt hela livet ändå. Som du sa.