Jag ramlade in på en sida - Vuxet barn till en alkoholist och kände direkt att jag blev alldeles berörd. Det är ju så när man själv har erfarenheter som kanske inte alltid är så lyckliga att det är skönt att veta att man inte är ensam. Det är ju trots allt så att man tror det och på ett sätt är man det också för det finns ingen som vet vad jag har gått igenom även om de går igenom liknande saker med sina föräldrar.
Det finns heller ingen i min närhet som har alkoholist-föräldrar, eller iallafall inga som "kommit ut" med det. Det är ju faktiskt så att man kommer ut när det gäller alkoholistföräldrar för det är ju inte direkt ngt man pratar vitt och brett om och skryter om direkt. Nu har jag iofs en relativt ny vän som berättat om sin såpa (för det är ju verkligen en amerikansk såpa med alla ingredienser...) och det är ju rätt skönt om man säger. Inte för att vi kanske sitter och diskuterar det i all oändlighet, det vore ju misär.
Hur som helst. En liten uppställning om vad min far har gett mig:
* Dåligt självförtroende - när det viskas eller skrattas tror jag alltid att det är om/åt mig, fortfarande efter 25 år. Tror aldrig att jag duger. Tycker jag är värdelös. Skulle kunna hålla på i all evighet
* ett behov av tröst - gärna genom att äta
* ett ständigt behov av att höra att jag duger
* ett behov av att känna mig älskad, omtyckt - precis hela tiden
* ont i magen, hjärtat, själen (mer när jag var mindre men ibland gnager det till nu också)
* behov av kontroll i alla situationer
Men jag tycker jag har blivit rätt bra ändå om man ser till förutsättningarna.
5 comments:
ja, jag har ju nu efter 25 fått prova på gruppterapi, och det var ju en ny intressant upplevelse. men bara att få träffa andra folk som snackar om det är ju intressant, för som du säger, det är ju inget som man gör direkt.
Du har blivit bra, möjligen bortsett från det där med Djurgården, men man kan ju inte få allt...
:-D
F'resten: skulle ta paus själv, men var inte ens ifrån nätet på julafton...
hej! tack för länken. jag känner igen mig i punkterna du staplat. det som är jobbigast är det där med att alltid behöva få bekräftat att jag duger. det är det som inte funkar i mitt förhållande. jag söker bekräftelse hela tiden och när jag inte får det så tolkar jag det som att jag är värdelös, eller att han inte älskar mig.
jag hade tagit mig ur det där, och var väldigt stark i ungefär 4 år. sen efter lite kris i livet så har jag hamnat tillbaks i det där. vill få tillbaks mitt självförtroende!
Kram
söta sara, du är inte ensam :)
men man repar sig med åren, och lär sig urskilja det vita från det svarta.
kram i julen.
Vuxet barn..
Precis! Det är det som är så jävligt när man hittar ngn som man verkligen vill vara med och den personen gör allt den kan för att man ska känna sig trygg men det är ngt som saknas inuti en som gör att det inte går. Man är stark i sig själv på ngt sätt men så fort det handlar om andra människor så blir det knas.
Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna säga "he loves me!" och mena det. Även om jag ändå vet på ngt sätt att han faktiskt gör det. Förvirrat.
Post a Comment