Könskvotering

Jag var emot könskvoteringen förut, tyckte att kvinnor skulle inte få komma in för att det var så "det skulle vara" men istället för att de faktiskt kunde och så vidare. Jag var lite naiv för hur ska kvinnor kunna komma in i tex styrelser om männen skyddar sitt revir och ser ner på kvinnor men tycker att det är lite charmigt att de försöker.
Jag såg ett TV-program om könskvotering i Norge. Programmet var inte vinklat, de tog upp ja- och nejsidans olika tankar om det. Men det som gjorde intryck på mig var en kvinna som hela tiden varit emot kvoteringen och kämpat för egen del och tyckt att "jag ska minsann visa vad jag kan, de ska inte ta emot mig motvilligt bara för att de måste". Men efter att ha sett vad kvotering kunnat göra (dvs öppna upp för kvinnorna bakom de som tyvärr får gå i första ledet och ta all skit) hade hon ändrat sig. Hon gjorde enormt intryck på mig och hon sa så många kloka saker. Hennes ord fick mig att fundera på min åsikt.
Varför tyckte jag blint nej? Idag tycker jag ett svagt ja, jag har insett att om man öppnar en dörr för kvinnor som kanske inte är den allra bästa men ändå är en öppning så blir det lättare för de som kommer efter. De som går i första ledet får det astufft och måste säkert stå ut med en del gliringar och lite nedsättande miner från herrarna. Men det är ju våran chans att visa upp oss! Svälj förtreten och tänk på att du faktiskt blivit inkvoterad just för att du kan det du gör och är bra på det. Tänk på att visa upp allt det där du gör bra och försök göra det ännu bättre, det kan öppna ögonen på män som inte trodde kvinnor kan. Det kan faktiskt komma en förändring i deras synsätt om de bara får se att vi kan. Upp till kamp kvinnor!